Terrängformer Gotlands form, till exempel kustens utformning, präglas av öns berggrundsförhållanden. Det innebär att landskapet får en för Sverige unik typografi. Dess landyta är så lång och flack att större delen ligger 30 meter över havet. Till en följd av berggrundlagrets stupning, lutar den platåartade ytan svagt mot sydost. Alltefter bergarternas varierade motståndskraft mot nedbrytning har det bildats högre respektive lägre terräng. Zonerna med hård kalksten gör höjdstråk på 40-70 meter över havet. Gotlands högsta punkt ligger 81 meter över havet och är belägen i Lojsta. Lagerstupningen hos Gotlands sedimentära berggrund har också till följd att kustområdet i nordväst fått en hög och rak brant kust, så kallad klintkust. På östra sidan, är kusten låg och kustlinjen flikig.   Erosionen och vittringen har på flera ställen isolerat 50-150 meter breda raukar, vilka liksom grottorna uppmärksammats flitigt. På många ställen förekommer också klapperstensfält. Strandvallar från olika stadier i Östersjöns historia är också ett utmärkande drag för Gotland. Den stora rauken Hoburgsgubben och flertalet grottor tillkom under ancylustid dock är de flesta raukarna tillkommna under littorinatid Torsburgen och Klinteberget är exempel på inlandsklintar.     Gotlands jordtäcke är tunt. Till största del består det av kalkhaltig morän, men det förekommer också torvjord och sand. Gotska Sandön är helt uppbyggd av sandackumulationer. Vilket faktiskt hörs på namnet. På grund av den flacka topografin och kalkstenens genomsläpplighet saknas det större vattendrag. Detta medför underjordiska lopp och karstbildningar, till exempel vid Lummelunda med dess kända grottsystem. Berggrund Berggrunden som befinner sig ovanför havsytan består av sedimentära bergarter som härstammar från silurperioden. Under silurisk tid närmade sig Sverige ekvatorn från söder. Detta orsakades av kontinentaldriften. I regel var de sediment som avsattes i havet kalkiga. Idag bildar de Gotlands kalkstenar och märgelstenar. Suderkalksten med sina rödaktiga stjälkleder av sjöliljor kallas även hoburgsmarmor. Både kalk- och märgelsten är kända för sin rikedom av fossil.Till rariteterna hör världens älsta skorpioner och benfiskar. Andra viktiga bergarter är silt- och sandstenar. Kalkstenarna har mest utnyttjats som byggmaterial och för cementframställning, sandstenarna som material för slipstenar.