Kulturlandskap Berggrunden sätter på många sätt sin prägel på det gotländska landskapet. Under medeltiden var det tjärsmorda trähus som dominerade, under 1700-talet ersattes de alltmer av de vitputsade kalkhus som idag förknippas med den gotländska landskapsbilden. Öns självständiga ställning i äldre tid, tidvis låga befolkningsöknig och de olika binäringar som havet gett möjlighet till återspeglas också i jordbrukslandskapet. Någon egentlig bybebyggelse har till exempel aldrig funnits. Mindre gårdsgrupper och ensamgårdar dominerade under mer än 1000 år. En uppsplittring av gårdarna skedde från och med 1600-talet, vilket på sina håll bildade byliknande klungor. Tätorterna Roma och Hemse bildar centralpunkter för den egentliga helåkersbyggden. Öns åkerareal fördubblades omkring 1900-talet, och de nyuppbrukade områdena fick sin nuvarande karaktär av helåkersbyggd. På många håll i helåkersbyggdens utkant och längs kusterna har de ålderdomliga dragen i markanvändning konserverats. Cirka 24 000 hektar myrmark fanns ännu på 1700-talet. Dessa utnyttjades till slåtter och bete. Två tredjedelar har sedermera utdikats och uppodlats.